alexik

Jag läser många bloggar och dem jag tycker allra bäst om är sådana som faktiskt har någonting att säga: om rader från långa bussturer, resor eller dagboksinlägg eller viktiga texter i evigheter eller små, små rader om livet, brustna pubertetshjärtan och kampen med livet.

Jag läste någonstans om någon som ogillar bloggar om skor och mode. Det är inte min favoritkategori heller men jag tror att alla människor behöver en liten portal för att skriva om allt det fina i livet för att inte glömma att det finns också. Ett smultronställe att gömma sig i för vardagen för att få skriva om skor och få glömma något som gör ont istället. Jag läser inte heller om skor men jag tror det är viktigt för en del att faktiskt få skriva om just det.

Jag skriver gärna om allt fint i mitt liv om kärleken, min lovefamily och små fina texter jag hittar här och där. För det här är mitt ställe att få skriva "Ja, livet är faktiskt ovishet och vishet men här inne är det bara fint". Jag har en bok. Där skriver jag om allting som inte får plats här.

De bloggarna som jag dagligen läser är portaler där man kommer till en annan värld full av finhet, kärlek, texter och bilder. En port in till en helt annan värld. Det finns inte många men när jag hittar en så håller jag fast den så länge det bara finns möjligheten.

Som den här till exempel (klicka på bilden)



(Bilderna är så klart Frejas)

Hon skriver små kloka rader om sådant som faktiskt finns, som man känner igen sitt eget pubertetshjärta i och som faktiskt betyder någonting. Att befinna sig tillsammans med hennes ord och få ta en liten del av hennes inre är lika fint varje gång. Hon får till och med finnas i min lilla bok hemma där hon pryder sidorna med handskrivna ord för att jag aldrig vill glömma.

- undra om det spelar någon roll att människorna därutanför går i takt till min ipod
Bara en sådan sak, som alla tänker ibland men som ingen säger. Det här är en annan värld för mig. Besök och förälska er precis som jag.

Min baby är för tillfället och jobbar i Trollhättan och det känns så himla tomt att somna och vakna utan hans varma kropp intill mig hela tiden. I och för sig hinner jag knappt andas just för tillfället då skolan tar upp så mycket tid att jag vill kräkas verbalt. Det är konstigt hur fäst man kan bli vid någon så om den personen inte finns där så är det lite för mycket plats över i sängen, lite för mycket plats av ensamhet.

Jag saknar honom verkligen och det är skönt att känna ensamheten finnas där, då uppskattas närvaron lite mer.

Jag har haft en jätte trevlig kväll med min finaste kamrat trots att filmen inte var värd en enda krona av dem 85 vi betalade.

Det är väldigt roligt att människor väljer att gå på bio, det var ett av våra samtalsämnen under kvällens gång. Varför väljer man att betala 100 kr för en film som sedan kommer komma ut på dvd för 159 kr så man kan köpa den och kolla om och om igen? Man sitter tillsammans med fullkomliga främlingar i ett rum för att kolla på film ihop. Varför gör man det när man kan kolla hemma och slippa folk som prasslar alldeles för högt, kommer in för sent och stör i filmen eller pratar och skrattar ohyggligt mycket? När man kan sitta hemma alldeles för sig själv och kolla ifred. Det är ju egentligen ett ganska roligt fenomen!

Nu säger jag god natt för ögonlocken påminner mig ideligen om min trötthet.

Kvällen bär med sig saker som biobesök på salong Saga och ett vin glas på Pims med min bästa vän Maja. Nu ska jag över till grannskapet och dela lite tankar innan vi gemensamt åker ner till stan för att se den filmen alla sett men vi har missat.

Hoppas alla får en ljuvlig lördagskväll med många kyssar och alldeles för mycket dans.

Dagen i fem ord bestod av:
Tacos, massage, ljus, scrubs och pojkvän.

Jag är lillasyster i min lovefamily och det här är Malin, min stora syster.
I Januari åker hon till Asien för backpacking och ingen anar hur jobbigt det känns i mig.

Gårkvällens natt spenderades på ett varmt uteställe i vår lilla stad för att fira att nu finns det bara 200 dagar
kvar av min gymnasietid. Hur mycket jag än ser fram emot att stå på flaket och skrika ut min glädje över att aldrig öppna en historia bok eller slippa den egendomliga skolmaten så är det overkligt att det inom snar framtid ska bli sanning.

Natten tillsammans med salongberusningen såg i alla fall ut så här.

Jag är ärlig när jag säger att mina klasskompisar är mina bästa vänner, allihop. De är en av de allra största anledningarna till att jag överhuvudtaget gått till skolan i mellan åt och det är så himla konstigt att vi är så fruktansvärt olika allihop men så himla lika på samma gång. Vi har den allra finaste gemenskap och alla i min klass är seriöst mina allra bästa vänner. Det finns inga finare människor än dem och jag blir ständigt påmind om hur vackra människor jag får befinna mig ibland. Jag vill inte ta studenten, fick jag chansen att gå om alla tre år tillsammans med resten av den bästa grafiker klassen skulle jag utan tvekan göra det om och om igen.

Jag kommer gråta av både sorg och glädje på studenten och som jag känner nu vill jag inte ta studenten alls. Jag vill bara möta er i korridorerna med bubblande skratt, nya hyss varje dag och samla alla konstnärssjälar i en liten burk och ta fram när jag kommer sakna er som mest. Det kommer vara mycket tomt i hjärtat när Bergman, Miró och DT 265 aldrig mer ska besökas.

Fan vad jag kommer sakna er, mina hjärtan.


Den här fina videon på vår fina klass har mathilda gjort!

Så Johan och jag var tillsammans. Egentligen är det ganska konstigt att vi överhuvudtaget började träffas, för vi är nog så olika som två människor kan bli, det är i alla fall vad jag tycker nu i efterhand. Jag började träffa honom genom en gemensam vän, han var precis som vem som helst, fast egentligen inte alls. Han kom från en trasslig familj och hade egentligen vare sig tillräcklig kärlek till sin mamma eller pappa. En sådan stor skillnad från mig som kommer från en väldigt kärleksfull familj.

 Jag ska läsa ett stycke ur texthäftet som heter Efter kraschen tog jag mig samman, bredde ut mina vingar och flög iväg i häftet skriven av Joyce Carol Oates som är utgiven 2007 i Sverige ”Jag såg dem tidigare uppifrån trappavsatsen. Julafton är Familjetid. Huset doftar granbarr. Becky och Mikey är så ivriga att de inte kan sitta stilla. Morbror Dwight stod och petade på brinnande vedträn i öppna spisen med en eldgaffel. Moster Caroline räckte Mikey den första av alla julklappar som ska öppnas. Det är tydligt hur bra familjen McCarthy har det utan mig.”  Jag såg ofta en sådan känsla hos honom, som om alla passade in utom han själv och ofta hade han trånande ögon efter min familj där alla hade en självklar plats.

 Jag märkte att hans ögon ropade efter hjälp och jag ville rädda dem ögonen av hela mitt hjärta, även om det inte gick till slut. Från början var det nog ropen på hjälp som jag försökte tysta, men också tanken på att han var så mycket äldre än mig hägrade mitt sextonåriga hjärta.

Efter en kort tid in i vår relation började jag uppleva hur mycket värre allting stod till än vad jag hade insett från början. Johans mamma var alkoholist och han hatade henne för det, ändå drack alldeles för mycket själv och flera gånger kom jag på honom att ta droger. Dessutom ljög han om sitt missbrukande med panikartade ögon och jag var arg på honom för det men samtidigt sörjde jag hans lögner, för jag var ju den enda som försökte hjälpa honom.

Till slut insåg han att det inte gick att dölja sitt missbruk och det var första gången jag träffade socialen. Varje dag. Varje dag stod dem i trappuppgången för att ta blodprover och låta honom blåsa i alkoholtestet. Jag var rädd men jag hade lovat mig själv att stanna för att rädda honom. Jag var rädd att han skulle gå under utan mig, jag var rädd för att gå under själv.

Jag var väldigt förvirrad vid den tiden i livet. Inte nog med att jag höll på att bli vuxen, fick mer ansvar och började gymnasiet: hela min kropp innehöll så mycket känslor så det kändes som om jag skulle sprängas. Jag var arg på honom. Arg, ledsen, besviken men kände också en stor sorg i hjärtat att han inte lät mig hjälpa. Detta tog jag inte ut på honom, utan på min familj och ofta min skolgång. Jag förstod det inte då, förstod inte ilskan eller alla bråk, bara att jag var arg. Andra förstod, frågade och försökte men jag ville inte ha hjälp då, jag ville bara vara arg. Därför kan jag nog egentligen ha en liten del förståelse i hjärtat för honom, för han ville väl inte ha min hjälp heller men hans närstående ville inte hjälpa honom. Det ville mina. Nu förstår jag vad alla andra såg och tyvärr kan alla hårda ord inte tas tillbaka hur mycket jag än vill.

När vintern kom fanns det inte mycket till övers för något annat än honom. Han hade isolerat mig från mina vänner, eller om det var min egen dumhet, det vet jag inte. Han tog upp all min tid jag hade i ett försök att göra honom nykter och på nyårsafton fann jag mig själv gråtandes istället för jublandes med mina bästa vänner. Det var då jag tog första steget till vårt slut och hans försök till ett avslut också.

Den natten tog Johan en överdos. Med flit. För utan mig gick han under och det har jag fortfarande svåra skuldkänslor för även fast alla försöker intala mig att det inte var mitt fel. Ett telefonsamtal från sjukhuset och sedan försvann verkligheten och jag minns bara sjuksköterskan i luren som säger att det inte är säkert att han överlever natten.

Sedan minns jag bara betongväggarna, skriken och polisen som slår honom medvetslös. Alla låsta rum på avdelningar med långa korridorer med människor fulla av hopplöshet och min pappa som tröstade hans. Jag minns sömnlösa nätter och vänner som kom och hämtade mig mitt i natten för att sömnlösheten inte skulle kännas lika hemsk och då tänkte jag bara på honom. Som satt inlåst alldeles ensam.

Idag är Johan för mig bara en vilsen och rädd människa och jag tycker bara synd om honom, men jag sörjer inte längre. Han dricker fortfarande för mycket, tar fortfarande droger. Han har inte förändrats alls men jag har det och min syn på honom för alltid. När jag träffar Johan ser jag bara en väldigt liten kille och på grund av honom ändrades min syn på alkohol och droger drastiskt och då jag tog avstånd från allt som hade med det att göra. Idag känner jag inte lika starkt hat mot sådana som dricker och jag gör det själv i mellan åt, men droger kommer jag aldrig ha någon förståelse för. Det finns inget som gör så ont som när någon man tycker om skadar sig själv på det sättet och jag kommer aldrig ändra mig på den punkten.

När jag läste rubriken på den texten jag visade förut på sidan 4: då tänkte jag på min resa som jag vågade göra alldeles ensam. Jag orkade ta tag i mig själv efter olyckan, vågade veckla ut mina vingar och flyga iväg. Den i häftet är en helt annan slags olycka, men den gör säkert lika ont som min egen. Att jag vågade har jag mycket att tacka min familj och det förhållande som vi har tillvarandra för, som lett mig på vägen till att våga vara stark.

Som jag förut nämt så tycker jag att årets idoler har varit de bästa hittils. Alla har en liten stjärna i sig av de som är kvar och det blir allt svårare att förstå att någon av dessa fina ska åka ut.

Mariette har alltid varit min personliga favorit som legat lite varmare i hjärtat så när hon hängde löst igår blev jag fullkomligt förtvivlad, som tur var åkte hon inte ut - men svenska folket, hur tänkte ni? 

Rikke Jörgensen illustrerar någon slags popart blandad med screentryck, resultatet? Helt genialiskt. Här finns hans blogg och här får ni lite illustrationer som han skapat att mätta ögonen med.





Alla bilderna är tagna från Rikke Jörgensens blogg.

Klicka på bilden så kommer ni till deras äventyr.

Jag berättade om min tatueringidé för min syster och hon tyckte det lät som en bra idé. Så när jag gifter mig ska jag tatuera in ett ankare på handleden, för att citera "nu har jag landat".

Som min syster beskrev Lars Winnerbäck igår: Ren och skär eufori.
När han sjunger, sjunger han bara för mig och hans sånger får mig bara att inse hur mycket man faktiskt kan dyrka en människa. Han är äkta och hans tacksamhet känns verkligen hela vägen bort till andra sidan av Stockholm.

Alla bilder är tagna av mig och är alltså copyright skyddade.

Världens vackraste lutfiye!

Ateljéporträtt i fotostudion tillsammans med mina härliga klasskamrater.


Det kan se ut så här.

Jag har nämligen en sådan här fin plastficka att ha mina kort i. Kalasfin!

Min skoldag blev väldigt lång och jag var steg innanför dörren tjugo i sex men hade då hunnit med att jobba på projektarbetet, som förövrigt är helt fantastiskt, och köpt en ny skrivbok. Jag är nämligen inte bara en läslus, jag älskar att skriva också och har redan fyllt en bok full med text och bild för att minnas senare i livet.


Jag köpte också ett hjärta som man snurrar upp alla sladdar på och min fina skrivbok.