alexik

Jag har precis kommit in från snön (Ja, ni läste snön!) och varit på en workshop med musik som hölls av två tjejer som kallar sig Lisa & Josefine för sexorna på en skola här i Skara.

Jag blev så himla ledsen när jag såg tjejerna som satt med i ringen för att ta del av musikvärlden. De finns inte. De vågar inte ta plats och gömmer sig så långt in i sig själva för att synas så lite, för att säga så lite fel som möjligt. Det gör mig så fruktansvärt ledsen, för jag känner igen mig själv så mycket i flera av dem där tjejerna.

Jag önskar att jag kunde gå tillbaka till mitt elvaåriga jag och säga att det är okej att ta plats, synas och höras. Det är okej att säga vad man tycker och även om dem skrattar så är det som du känner och ingen kan ta ifrån dig dina tankar. Det är så mycket som försvinner i livet för att man inte vågar. Så tjejer, ni som inte vågar - våga! Ni kommer ha så många förlorade erfarenheter och för mycket ledsamhet i bröstet annars.