Moí

För att ni ska förstå mig lite bättre.

Jag är glad och berusad av förälskelse.
Jag gillar mellanstadie discon, fräknar på näsan, sand mellan tårna, smultron té, mystik, texter som får en att rysa,  barfota, en särskild halsgrop, grammofoner, vårskrik, att få brev på posten, att fylla år. Kyssar som aldrig tar slut, äldre människor och deras oändliga historier, vinylskivor, Grisbjörnen i Lotta, fåtal utvalda i min medieklass, fredagskalas, ben&jerry´s Bohemien Rasberry. De som fött mig, gett mig husrum i 18 år. Jag gillar att jag vågar, men även att filosofera, ha grus under fötterna, min alarmsignal att vakna till, att tänka, glömma bort mig själv och skriva texter som berör mig in i det allra djupaste, ögon att drunkna i, oss.
Jag äter gärna tonfiskröra och grillad mat på sommaren
Jag säger ja till
sådant som gör mig varm i kroppen, eller värmer någon annans.
Jag ger mig sällan in i situationer där känslan av osäkerhet smeker i mitt bröst. Jag vill vara trygg och inte balansera ensam.
Jag duktig på att styra upp evengemang, allt från middagar, till fikastunder eller till och med en resa i mellan åt.
Jag stör mig på att ingen här är som jag.
Jag läser det mina ögon tycker om att vila på. Det är för det mesta självbiografiska böcker om hemskheter och sådant som får det att regna i ögonen, eller kärleksromaner om pojke möter flicka. Jag tycker också mycket om att läsa bloggar som berör allra längst in. Det finns ett fåtal, men de få är väldigt fina.
Jag är vackrast på kvällen. När mörkret börjar lägga sig och skuggorna runt min nakna kropp vilar tryggt mot huden. Jag blir också vackrare i dina ögon, vad det är du finner i mig kan jag fortfarande inte förstå, men älskar att du gör.
Jag skrattar hysteriskt åt en del youtube klipp. Men även åt alla interna skämt och idioter.
Jag är en typisk lagom person. Lagom lång, lagom smal, lagom rolig, lagom tråkig, lagom betyg i skolan, lagom populär, lagom charmig, lagom fin. Men hos några så är jag lite mer.
Jag har aldrig lärt mig vissla.
Jag är lycklig över att hoppet om fina människor fortfarande äger sin existens.
Jag trivs inte med tanken på att jag inte ser gott i alla människor. Jag ser upp till människor som alltid lyckas vara så godtrogna och härliga mot människor.
Jag är dålig på att ta åt mig av ord från någon annan, speciellt de där som jag inte finner på mig själv som andra kan se. Jag är dålig på att våga jämt. Ibland vågar jag inte, fast jag vill.
Jag är rädd för att bli äldre och för att växa upp. Leva förbi mig själv och inse att jag inte levt mitt liv som jag hade velat det. Jag vill inte låta ett enda ögonblick gå förbi mig.
Jag älskar att åka på festivaler, träffa de människor jag vet kommer infinna sig på platsen med alla dessa olika dialekter, kyssas tills andetagen tar slut och man får kippa efter andan men fortsätter ändå att möta varandras läppar och jag älskar att känna vinden leka i vild galopp som på vackra filmer och att vakna, gå och lägga sig och hela tiden känna avtrycket av min människa mot kroppen. Som om det fastnat där.
Jag uppskattar när någon gör något som är emot reglerna. Att hjälpa den som är i behov utan förfrågelse eller visa något extra att jag gillar dig. Lite.
Jag tror på att älska livet ut. De må låta klyscé, men att tro är inte att veta svaret, utan mest ett litet hopp om att det faktiskt finns. Och ju mer jag känner dig, delar med mig av mig själv så växer det där lilla hoppet sig större och större och större...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0