alexik

Jag har haft en jätte trevlig kväll med min finaste kamrat trots att filmen inte var värd en enda krona av dem 85 vi betalade.

Det är väldigt roligt att människor väljer att gå på bio, det var ett av våra samtalsämnen under kvällens gång. Varför väljer man att betala 100 kr för en film som sedan kommer komma ut på dvd för 159 kr så man kan köpa den och kolla om och om igen? Man sitter tillsammans med fullkomliga främlingar i ett rum för att kolla på film ihop. Varför gör man det när man kan kolla hemma och slippa folk som prasslar alldeles för högt, kommer in för sent och stör i filmen eller pratar och skrattar ohyggligt mycket? När man kan sitta hemma alldeles för sig själv och kolla ifred. Det är ju egentligen ett ganska roligt fenomen!

Nu säger jag god natt för ögonlocken påminner mig ideligen om min trötthet.

Kvällen bär med sig saker som biobesök på salong Saga och ett vin glas på Pims med min bästa vän Maja. Nu ska jag över till grannskapet och dela lite tankar innan vi gemensamt åker ner till stan för att se den filmen alla sett men vi har missat.

Hoppas alla får en ljuvlig lördagskväll med många kyssar och alldeles för mycket dans.

Så Johan och jag var tillsammans. Egentligen är det ganska konstigt att vi överhuvudtaget började träffas, för vi är nog så olika som två människor kan bli, det är i alla fall vad jag tycker nu i efterhand. Jag började träffa honom genom en gemensam vän, han var precis som vem som helst, fast egentligen inte alls. Han kom från en trasslig familj och hade egentligen vare sig tillräcklig kärlek till sin mamma eller pappa. En sådan stor skillnad från mig som kommer från en väldigt kärleksfull familj.

 Jag ska läsa ett stycke ur texthäftet som heter Efter kraschen tog jag mig samman, bredde ut mina vingar och flög iväg i häftet skriven av Joyce Carol Oates som är utgiven 2007 i Sverige ”Jag såg dem tidigare uppifrån trappavsatsen. Julafton är Familjetid. Huset doftar granbarr. Becky och Mikey är så ivriga att de inte kan sitta stilla. Morbror Dwight stod och petade på brinnande vedträn i öppna spisen med en eldgaffel. Moster Caroline räckte Mikey den första av alla julklappar som ska öppnas. Det är tydligt hur bra familjen McCarthy har det utan mig.”  Jag såg ofta en sådan känsla hos honom, som om alla passade in utom han själv och ofta hade han trånande ögon efter min familj där alla hade en självklar plats.

 Jag märkte att hans ögon ropade efter hjälp och jag ville rädda dem ögonen av hela mitt hjärta, även om det inte gick till slut. Från början var det nog ropen på hjälp som jag försökte tysta, men också tanken på att han var så mycket äldre än mig hägrade mitt sextonåriga hjärta.

Efter en kort tid in i vår relation började jag uppleva hur mycket värre allting stod till än vad jag hade insett från början. Johans mamma var alkoholist och han hatade henne för det, ändå drack alldeles för mycket själv och flera gånger kom jag på honom att ta droger. Dessutom ljög han om sitt missbrukande med panikartade ögon och jag var arg på honom för det men samtidigt sörjde jag hans lögner, för jag var ju den enda som försökte hjälpa honom.

Till slut insåg han att det inte gick att dölja sitt missbruk och det var första gången jag träffade socialen. Varje dag. Varje dag stod dem i trappuppgången för att ta blodprover och låta honom blåsa i alkoholtestet. Jag var rädd men jag hade lovat mig själv att stanna för att rädda honom. Jag var rädd att han skulle gå under utan mig, jag var rädd för att gå under själv.

Jag var väldigt förvirrad vid den tiden i livet. Inte nog med att jag höll på att bli vuxen, fick mer ansvar och började gymnasiet: hela min kropp innehöll så mycket känslor så det kändes som om jag skulle sprängas. Jag var arg på honom. Arg, ledsen, besviken men kände också en stor sorg i hjärtat att han inte lät mig hjälpa. Detta tog jag inte ut på honom, utan på min familj och ofta min skolgång. Jag förstod det inte då, förstod inte ilskan eller alla bråk, bara att jag var arg. Andra förstod, frågade och försökte men jag ville inte ha hjälp då, jag ville bara vara arg. Därför kan jag nog egentligen ha en liten del förståelse i hjärtat för honom, för han ville väl inte ha min hjälp heller men hans närstående ville inte hjälpa honom. Det ville mina. Nu förstår jag vad alla andra såg och tyvärr kan alla hårda ord inte tas tillbaka hur mycket jag än vill.

När vintern kom fanns det inte mycket till övers för något annat än honom. Han hade isolerat mig från mina vänner, eller om det var min egen dumhet, det vet jag inte. Han tog upp all min tid jag hade i ett försök att göra honom nykter och på nyårsafton fann jag mig själv gråtandes istället för jublandes med mina bästa vänner. Det var då jag tog första steget till vårt slut och hans försök till ett avslut också.

Den natten tog Johan en överdos. Med flit. För utan mig gick han under och det har jag fortfarande svåra skuldkänslor för även fast alla försöker intala mig att det inte var mitt fel. Ett telefonsamtal från sjukhuset och sedan försvann verkligheten och jag minns bara sjuksköterskan i luren som säger att det inte är säkert att han överlever natten.

Sedan minns jag bara betongväggarna, skriken och polisen som slår honom medvetslös. Alla låsta rum på avdelningar med långa korridorer med människor fulla av hopplöshet och min pappa som tröstade hans. Jag minns sömnlösa nätter och vänner som kom och hämtade mig mitt i natten för att sömnlösheten inte skulle kännas lika hemsk och då tänkte jag bara på honom. Som satt inlåst alldeles ensam.

Idag är Johan för mig bara en vilsen och rädd människa och jag tycker bara synd om honom, men jag sörjer inte längre. Han dricker fortfarande för mycket, tar fortfarande droger. Han har inte förändrats alls men jag har det och min syn på honom för alltid. När jag träffar Johan ser jag bara en väldigt liten kille och på grund av honom ändrades min syn på alkohol och droger drastiskt och då jag tog avstånd från allt som hade med det att göra. Idag känner jag inte lika starkt hat mot sådana som dricker och jag gör det själv i mellan åt, men droger kommer jag aldrig ha någon förståelse för. Det finns inget som gör så ont som när någon man tycker om skadar sig själv på det sättet och jag kommer aldrig ändra mig på den punkten.

När jag läste rubriken på den texten jag visade förut på sidan 4: då tänkte jag på min resa som jag vågade göra alldeles ensam. Jag orkade ta tag i mig själv efter olyckan, vågade veckla ut mina vingar och flyga iväg. Den i häftet är en helt annan slags olycka, men den gör säkert lika ont som min egen. Att jag vågade har jag mycket att tacka min familj och det förhållande som vi har tillvarandra för, som lett mig på vägen till att våga vara stark.

Rikke Jörgensen illustrerar någon slags popart blandad med screentryck, resultatet? Helt genialiskt. Här finns hans blogg och här får ni lite illustrationer som han skapat att mätta ögonen med.





Alla bilderna är tagna från Rikke Jörgensens blogg.