alexik

Muntligt nationelllt prov i Svenska B. Jag är nervös och har en liten ont oroande klump i magen trots att jag inövat mitt tal så gott jag kan. 

Här är mitt tal som ska handla om relationer - till familjesituation och droger.

Jag har alltid haft en väldigt trygg barndom. Ett riktigt Svensson liv som man så fint kallar det. Min mamma och pappa är fortfarande fasligt förälskade och jag och min syster är väldigt nära vänner. När jag växte upp fanns min mamma alltid där för att hjälpa mig finna min väg i livet och pappa knöt skosnörena framför. Ibland har de varit riktiga pinor och visst har vi bråkat en hel del, men innerst inne finns där hela tiden en kärleks betoning i våra röster och för det mesta är det oro som har tagit över deras tankar när argumentationerna slagit rot. Min familj har format mig till den jag är idag, låtit mig våga vara självständig, ansvarstagande och funnit min egen väg att gå och det kan jag vara väldigt tacksam över. För alla har ju inte haft det där kärlekshemmet att anförtro sina tankar till, gråta ut hos eller bara känna tryggheten smeka huden. Alla har ju inte det och det var så jag träffade någon som skulle ge mig ett extra lager hud på kroppen och orsaka hjärtat lite för mycket av det onda.


Jag har valt att kalla honom Johan för att inte hänga ut den här personen för mycket och från början såg jag honom med nyfikna ögon och spännande blick. Han var äldre, mer erfaren och hade redan börjat leva sitt liv. Jag var sexton och trodde hela livet hängde på varenda ögonblick.

Så Johan och jag var tillsammans. Egentligen är det ganska konstigt att vi överhuvudtaget började träffas, för vi är nog så olika som två människor kan bli, det är i alla fall vad jag tycker nu i efterhand. Jag började träffa honom genom en gemensam vän, han var precis som vem som helst, fast egentligen inte alls. Han kom från en trasslig familj och hade egentligen vare sig tillräcklig kärlek till sin mamma eller pappa. En sådan stor skillnad från mig som kommer från en väldigt kärleksfull familj.

 Jag ska läsa ett stycke ur texthäftet som heter Efter kraschen tog jag mig samman, bredde ut mina vingar och flög iväg i häftet skriven av Joyce Carol Oates som är utgiven 2007 i Sverige ”Jag såg dem tidigare uppifrån trappavsatsen. Julafton är Familjetid. Huset doftar granbarr. Becky och Mikey är så ivriga att de inte kan sitta stilla. Morbror Dwight stod och petade på brinnande vedträn i öppna spisen med en eldgaffel. Moster Caroline räckte Mikey den första av alla julklappar som ska öppnas. Det är tydligt hur bra familjen McCarthy har det utan mig.”  Jag såg ofta en sådan känsla hos honom, som om alla passade in utom han själv och ofta hade han trånande ögon efter min familj där alla hade en självklar plats.

 Jag märkte att hans ögon ropade efter hjälp och jag ville rädda dem ögonen av hela mitt hjärta, även om det inte gick till slut. Från början var det nog ropen på hjälp som jag försökte tysta, men också tanken på att han var så mycket äldre än mig hägrade mitt sextonåriga hjärta.

Efter en kort tid in i vår relation började jag uppleva hur mycket värre allting stod till än vad jag hade insett från början. Johans mamma var alkoholist och han hatade henne för det, ändå drack alldeles för mycket själv och flera gånger kom jag på honom att ta droger. Dessutom ljög han om sitt missbrukande med panikartade ögon och jag var arg på honom för det men samtidigt sörjde jag hans lögner, för jag var ju den enda som försökte hjälpa honom.

Till slut insåg han att det inte gick att dölja sitt missbruk och det var första gången jag träffade socialen. Varje dag. Varje dag stod dem i trappuppgången för att ta blodprover och låta honom blåsa i alkoholtestet. Jag var rädd men jag hade lovat mig själv att stanna för att rädda honom. Jag var rädd att han skulle gå under utan mig, jag var rädd för att gå under själv.

Jag var väldigt förvirrad vid den tiden i livet. Inte nog med att jag höll på att bli vuxen, fick mer ansvar och började gymnasiet: hela min kropp innehöll så mycket känslor så det kändes som om jag skulle sprängas. Jag var arg på honom. Arg, ledsen, besviken men kände också en stor sorg i hjärtat att han inte lät mig hjälpa. Detta tog jag inte ut på honom, utan på min familj och ofta min skolgång. Jag förstod det inte då, förstod inte ilskan eller alla bråk, bara att jag var arg. Andra förstod, frågade och försökte men jag ville inte ha hjälp då, jag ville bara vara arg. Därför kan jag nog egentligen ha en liten del förståelse i hjärtat för honom, för han ville väl inte ha min hjälp heller men hans närstående ville inte hjälpa honom. Det ville mina. Nu förstår jag vad alla andra såg och tyvärr kan alla hårda ord inte tas tillbaka hur mycket jag än vill.

När vintern kom fanns det inte mycket till övers för något annat än honom. Han hade isolerat mig från mina vänner, eller om det var min egen dumhet, det vet jag inte. Han tog upp all min tid jag hade i ett försök att göra honom nykter och på nyårsafton fann jag mig själv gråtandes istället för jublandes med mina bästa vänner. Det var då jag tog första steget till vårt slut och hans försök till ett avslut också.

Den natten tog Johan en överdos. Med flit. För utan mig gick han under och det har jag fortfarande svåra skuldkänslor för även fast alla försöker intala mig att det inte var mitt fel. Ett telefonsamtal från sjukhuset och sedan försvann verkligheten och jag minns bara sjuksköterskan i luren som säger att det inte är säkert att han överlever natten.

Sedan minns jag bara betongväggarna, skriken och polisen som slår honom medvetslös. Alla låsta rum på avdelningar med långa korridorer med människor fulla av hopplöshet och min pappa som tröstade hans. Jag minns sömnlösa nätter och vänner som kom och hämtade mig mitt i natten för att sömnlösheten inte skulle kännas lika hemsk och då tänkte jag bara på honom. Som satt inlåst alldeles ensam.

Idag är Johan för mig bara en vilsen och rädd människa och jag tycker bara synd om honom, men jag sörjer inte längre. Han dricker fortfarande för mycket, tar fortfarande droger. Han har inte förändrats alls men jag har det och min syn på honom för alltid. När jag träffar Johan ser jag bara en väldigt liten kille och på grund av honom ändrades min syn på alkohol och droger drastiskt och då jag tog avstånd från allt som hade med det att göra. Idag känner jag inte lika starkt hat mot sådana som dricker och jag gör det själv i mellan åt, men droger kommer jag aldrig ha någon förståelse för. Det finns inget som gör så ont som när någon man tycker om skadar sig själv på det sättet och jag kommer aldrig ändra mig på den punkten.

När jag läste rubriken på den texten jag visade förut på sidan 4: då tänkte jag på min resa som jag vågade göra alldeles ensam. Jag orkade ta tag i mig själv efter olyckan, vågade veckla ut mina vingar och flyga iväg. Den i häftet är en helt annan slags olycka, men den gör säkert lika ont som min egen. Att jag vågade har jag mycket att tacka min familj och det förhållande som vi har tillvarandra för, som lett mig på vägen till att våga vara stark.