alexik

Det har varit ett tag sedan jag och min människa sågs. Han har studerat till en tenta och jag har haft flera prov, projektarbete och apu så tiden har inte riktigt räckt till oss båda. Så idag efter att jag fotograferat en modevisning på Skövdes shoppinghelg, sågs vi för första gången på en och en halv vecka.

Jag vet inte om det var du eller jag som hade samma leende först men jag hade liksom inte insett hur mycket som hade saknats mig när vi inte setts. Du var snyggare än jag minns dig och det slog mig hårt och skoningslöst i magen så fort mina ögon fann dina. Jag kan inte förstå när fjärilarna i magen ska ta slut (är jag ärlig så gör det mig ingenting alls)

Hela dagen har varit sprudlande. Alla gapskratt som aldrig riktigt tar slut, dina kramar bakom ryggen i mataffären, kyssarna i trädgårdar, på torget och överallt där kyssar får existera och din hand på min ryggtavla. Jag har levt i en dimma hela dagen och det är så fint att du fortfarande försöker visa världen att du och jag är plural tillsammans.

Det kommer aldrig finnas ett avslutat kapitel mellan oss två, det är den enda jag är riktigt säker på i hela livet.