alexik

Jag har under dagen varit på en intervju och mött en alldeles fantastiska människa.

Jag har så himla svårt att tro på mänskligheten om den någonsin ska förbättras och jag undrar om vi sitter fast i en slentrian av elakhet, hat och våld. Därför gör sådana makalösa människor min tvivel lite mindre och jag vågar lita lite mer på att mänskligheten kanske kan förändras trots allt.

Han var en farbror med världens allra snällaste ögon som sett allt och var sådär lite speciell som konstnärligt lagda människor ofta är. Speciella och udda på ett alldeles fint och charmigt sätt. Han berättade om sin utställning men mest om hur fint livet kan vara om man låter det. Han visade upp sina tavlor som alla hade en liten historia om hur de kom till världen och hela tiden skrockade han ett litet skratt som värmde i kroppen med en liknelse av varm choklad.

Han sa saker som: Ge sig i kast med själ och hjärta eller Utan respons skulle det inte gå att måla. Det är viktigt för alla människor att få känna sig uppskattade.

Han har följt med mig i tankarna hela dagen och tack för ditt lilla som gjorde världen och mina tankar lite finare.