alexik

För er som inte känner mig så blev jag bjuden av min fina människa till ön Zakynthos i Grekland för att göra min artonde födelsedag minnesvärd.

Resan var gudomlig. Stränderna inramade av berg och full med den vitaste sand jag någonsin skådat. Havet var turkostblått och så långgrunt man kan tänka sig, i rabatterna växte meloner och staden Laganas var så fin som jag trodde att den skulle vara med stenhus prydda med världens alla blommor, gränder fulla med mystik och berättelser som aldrig blivit berättade. Om dagarna befann vi oss på en uteservering täckt med palmtak och hängmattor och om nätterna upptäckte vi staden med alla ljus tillsammans, gick på restauranger med den allra godaste grekiska mat och ibland var vi tvugna att stanna för att kyssas tills båda tappade andan eller kramas så hårt att någon till slut skulle gå av.

Aldrig har jag varit på en resa lika meningsfull som den vi var på för mindre än en vecka sedan.

När jag flyttar hemifrån ska jag först och främst skaffa mig min alldeles egna lilla kattunge, den ska gärna vara grå och förmodligen en Norsk Skogskatt. Den ska heta något som Signe, Rut, Siv eller Sören och vara alldeles min och får gärna se ut så här:

Hela mitt liv har jag varit en djurmänniska. När jag var yngre kläddes väggarna av affischer föreställande djur av alla dess slag. Jag läste böcker, tidningar och fick spel innehöllande jordens alla djur och inget var mindre värt än det andra.

♣
Min mamma berättar ofta en historia om när jag var liten och hade funnit en mus i vårt garage och jag hade strålat med mina brun, gröna ögon mot min älskade mor och sagt: Ja, nu äntligen har jag ett husdjur. Den lilla musen hade fått ostbitar av mig varje dag och min mamma hade inte hjärta att sätta ut någon råttfälla.

♣
Men mitt allra första djur var en hamster. Jag ansträngde mig till max för att bligda mina föräldrar och gjorde stora böcker med information om dem, vad min hamster skulle heta om jag fick någon och gjorde namnskyltar till buren redan innan jag fått mitt djur. Till slut gav de båda med sig och snart stod min allra största skatt i mitt rum med lila väggar och aldrig hade mamma sett en gladare unge. 


♣
Men min allra största önskan var såklart att få en hund. Familjen gjorde listor efter listor om för och nackdelar med att ha ansvar för en hund och varje gång slutade det i tårar. Och mina föräldrar tröstade mig med den ena gosedjurshunden efter den andra, men för mig fanns det bara en - Vovven. En utsliten och brunprickig gosedjurshund som var större än mig själv när jag fick den och som jag älskade av bara livet. Som tur var fanns en gullig grannhund som jag ofta gick långa promenader med, som lättade mitt trånande hjärta.

♣
Att jag sedan valde att börja rida är inte en konstighet. När jag ridit på ridskola i tre år och haft ett flertal sköthästar, medryttarhästar och varit på flera ridläger hittade jag på annons mitt hjärtas allra finaste. Vi fick tre helt underbara och händelserika år tillsammans och han lärde mig allt. Han fick tas bort för några år sedan och fortfarande gör det ont i mitt arma hjärta av att prata om honom.

Efter att alltid varit en hund människa är jag nu kluven. Min finaste människa har både hundar och katter och de är allihop de finaste man kan skåda. Så länge får jag nöja mig med det min vardag har att erbjuda!

För att fortsätta tala om Tim Burton så är det inom snar framtid premiär för en av hans nya filmer. Den 12 Mars 2010 släpps Alice in Wonderland på bio och jag ska verkligen anstränga mig till det yttersta för att få tag på premiärbiljetter. Det är den första filmen Tim Burton använder sig av datorteknikens under och det gör honom också väldigt talangfull.

Några bilder från den kommande filmen ser ni här under.

En person som jag oerhört länge varit fascinerad över, är regissören och filmskaparen Tim Burton. Han har ett väldigt annorlunda sätt att visa sin kreativitet. Hans filmer är oftast förbi alla gränser, övernaturliga, hemska och karaktärerna spelas ofta väldigt egna och annorlunda. Många tycker att hans filmer är väldigt knepiga och för det mesta inte särskilt sammanhängande, men jag gillar honom och på något underligt vis hör alla hans filmer till mina favoriter. Bara det att jag snart äger dem alla är väl ett tecken på mitt tycke. För att ni ska få ta del av några av hans verk kolla in dessa:

Charlie and the chocolate factory


Sweeney Todd

Corpse Bride

Sleepy Hollow

Edward Scissorhands

Och så min favorit: Finding Neverland.

Jag har någon i mitt liv som jag varje dag låter kallas min människa. Det är en väldigt särskilt person som jag förälskade mig i för snart 226 dagar sedan och som jag kommer fortsätta förälska mig i varje dag. Han som gör avtryck på min ryggtavla varje natt, för att han kysser mig i sömnen och för att han går så fint.

Sandra Beijer skrev ett inlägg om varför och då skrev jag därför:

Exempelvis.

För att han hjälper mig att äta upp chokladbubblorna på oboyen för att han vet att jag hatar dem.
För att han vet hur man deklarerar.
För att han håller mig i handen när han kör bil, så vi måste växla tillsammans.
För att han lägger in låtar jag gillar på skivan i bilen.
För att han har världens vackraste axlar.
För att han drömmer så vilda drömmar.

För att jag aldrig mer vill vakna med någon annan. Därför.

Jag har så länge jag kan minnas haft ett stort intresse för böcker. Som yngre plöjde jag bok efter bok för att finna nya historier förföra sig framför mig. Jag läste, och det var det första som rörde om i mitt tonårshjärta, när kärlek i ord bredde ut sig som en varm och trygg filt över kroppen. Och kärlek för mig var för alltid vackert.

Tills man växte och texter inte längre handlade om att hålla handen, ge någon sin första kyss eller blickar som möttes i smyg. Böckerna handlade om otrohet, svek och tvivel på det vackra jag en gång lärt mig att älska. Ändå förblev hoppet om kärlek till texterna större.

Jag läser fortfarande och förälskar mig då och då i böcker som jag skriver upp i en bok för att minnas. Men något som jag alltid kommer hålla väldigt varmt om hjärtat är texterna som Sandra Beijer skriver. Hon som lever ibland oss, som varit med om allt vi själva suttit fast i och som fortfarande har en så enormt stor kärlek till kärleken. Trots att vi båda läst och upplevt de sveken som borde fått en av tveka.

Sandra har länge varit något alldeles stort och fantastiskt för mig. Att få en glimt av hennes fantastiska liv och att varje ny dag få säga god morgon till henne, var i världen hon än befinner sig. Hennes tankar om att vara där jag är nu och alla ord som beskriver den röran som ofta finns i oss alla hopplöst förälskade tonårshjärtan.

Besök Sandra Beijer här  

Det gör ont att ibland inse att allt det man hade med någon särskild är förlorat.
Det gör också ont att inse att ingen här är som jag,

Men jag hade trampat på mitt hjärta för er skull länge nog,
jag är mest ledsen för det.

Att jag inte insåg att ni inte var som jag mycket tidigare,
kanske hade det inte gjort lika ont då.

När jag förlorade er.
Eller, när ni förlorade mig.