alexik

Jag har en liten morfar. Han ser precis ut så, som man tänker sig att en riktig morfar ska se ut. I vår familj kallas han för mimar och han är den allra sötaste lilla farbror man kan tänka sig.

Varje gång vi barnbarn är på besök är det pannkakor till mat. För det är han ruskigt duktig på, min morfar. Pannkakor och bacon till mat och till frukost gör han den allra godaste gröt. Detta är en ritual sedan barnsben och jag vet inte om han inte har en aning om att jag inte är särskilt förtjust i just pannkakor. Men det är så tryggt att han aldrig behöver fråga.

Han är 83 år gammal och nästan piggare än alla vi andra. Han tar oss till sina små smultron ställen i skogen eller följer oss runt kanalen när vi besöker hans hem. För precis vid Göta kanal bor mimar i en fin lägenhet som är nyrenoverad, trots att han gillade det gamla. Vardagsrummets golv täcks av en heltäckningsmatta och är alldeles förträfflig att gå barfota på.

Om jag ska minnas morfar så är det första jag tänker på hans ringsignal. Telefonerna är sammankopplade till ringklockan på dörren, för han hör inte särskilt bra och på så vis dånar det i lägenheten var gång det ringer. Hans sås bringare som jag tror han ägt ända sedan mormor. Bäddsoffan med brunblommiga lakan. Fotografierna på mamma och pappas bröllop eller hans skrovliga sätt att skratta. Och att han lovat bort sin Vinylspelare till mig, det är något alldeles fantastiskt.

Frågan är. Lilla morfar, hur skulle jag klara mig utan dig?